Ledarskap är också ett hantverk

Jag är ofta ute på bloggar, pinterest och instagram. Jag ser hur författarna lägger upp vackra bilder på inredningsstilleben, genomtänkta outfits och egna kreationer i form av tavlor och kläder. Sedan är ju själva fotografierna i sig också ett hantverk. Och jag tänker för mig själv att ”det hade varit roligt att vara riktigt bra på något och kunna visa upp det”. Och i nästa sekund inser jag att – det är jag ju! Nämligen hantverket att skapa önskade tanke- och rörelsemönster hos små individer – att lära ut tävlingsgymnastik.

Det är ett hantverk att forma gymnaster. Gymnastik är som bekant en tekniksport, där alla vinklar, positioner och hastigheter är av betydelse för hur duktig man kan bli. Det kräver många år som aktiv tränare innan man blir en duktig felsökare – och än svårare, att kunna kommunicera på ett sätt som faktiskt korrigerar felet. Att teknikerna dessutom skiftar, bland annat i takt med modernare redskap, gör ju inte saken lättare.

Det är ett hantverk att få lågstadiebarn att ta in en instruktion, och framförallt att utföra en korrigering trots att det kan dröja många minuter mellan instruktion och nästa försök. Att få dem spänna och sträcka kroppsdelar som de inte ens kunde namnet på när terminen startade. Det gäller att som tränare ha stenkoll på vilka ord som är tillgängliga för barnen, och vilka liknelser som ger bäst resultat. Att säga ”rulla stock” slutade jag med för länge sedan. Att ”rulla båten” däremot, det är grejer det.

Som tränare lever du dessutom i en ständig balansgång mellan beröm och korrigering. Och faller man ur den där balansen, då blir man genast dömd av omgivningen. Hur mycket beröm måste man ge för att kompensera för en korrigering? Väldigt mycket beröm säger vissa. Inte så mycket beröm säger jag, om man är duktig på att kommunicera. Barn vill faktiskt lära sig, så länge de för göra det under sina förutsättningar.

Det är ett hantverk att få lågstadiebarn att stå i led, att vänta på sin tur. Att våga göra fel om och om igen tills dess att det blir rätt. Att inte fuska när vi leker, men också att inte lägga för stor vikt vid andras fusk. Att med utgångspunkt i sig själva kunna leva sig in i hur andra känner. Och som tränare måste du konstant ha ögon i nacken för att upptäcka dispyter och rädslor. Det är inga ögon man föds med, de måste man arbeta fram.

Jag har suttit många timmar i möten och diskuterat hur vi i föreningen ska arbeta fram gemensamma rutiner och övningsbanker för samtliga tränare – en mycket god tanke som går helt i linje med att alla aktiva ska få samma typ av träning. Även här är det emellertid ett hantverk att skapa material som når fram till – och accepteras av – alla tränare och ledamöter. Man måste vara bra på att formulera sig och vara konsekvent, annars blir det bara pannkaka av allt ihop.

För att inte tala om hantverket att hantera föräldrar. Jag menar, man blir väl inte ledare för att man älskar föräldramöten. Men det är ett mycket känsligt ämne som jag kanske återkommer till någon annan gång.

Som ledare förväntas du med andra ord kunna lära ut allt ifrån gymnastikspecifik teknik, till respekt för kompisar, sunda relationer till tävling & kost, en livslång glädje att idrotta och goda värderingar i livet som stort. Du förväntas bygga ett homogent lag, samtidigt som du har tjugofem olika förutsättningar att utgå ifrån. Förväntningar från både föreningen, föräldrar, dina gymnaster, andra ledare och kanske framförallt dig själv.

Att kunna leva upp till alla dessa förväntningar samtidigt kräver mycket övning, tid och engagemang för att erövra. Många timmar i gympahallen, åskilliga fördjupningsutbildningar och reflektioner på egen hand. För min del har jag också många kloka tränarkollegor, och vi pratar ofta om vad som händer i gympahallen och hur vi tänker och känner kring det.

Jag brukar se på mina gymnaster som lerklumpar. Jag som ledare har möjlighet att forma den här klumpen i den riktning jag önskar. Det är min skicklighet inom gymnastikteknik och kommunikation som avgör slutresultatet av lerklumpen. Om jag är en dålig hantverkare, ja, då stelnar den här klumpen in i en mindre skicklig gymnast. Men om jag är en bra hantverkare, då kan vilket barn som helst bli nästa VM-medaljör. Den tanken inspirerar i vilket fall mig!

Ledarskapet som hantverk är emellertid svårt att omsätta i bilder och videos, och är man inte insatt i gymnastiken ser ju allt ungefär likadant ut. De bilder man kan tänka sig är dessutom känsliga att publicera online eftersom den omfattar människor, och, i majoriteten av fallen, minderåriga sådana. Om ni har förslag eller idéer på hur man kan konkretisera ledarskapet i bild tar jag emot dem med öppna armar. Det är ju nånstans det jag vill fokusera på i mitt bloggande.

Ledarskap är också ett hantverk, och ett mycket känsligt sådant.
Eller är ni av annan uppfattning?


© Josefin Kumlin, 2016 (om inte annat anges)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *