Elitklasser och särbegåvade barn

Tänk er en skola som anpassar sig till alla barns behov. Och då menar jag alla barns behov. Inte bara de ADHD-stämplade eleverna med dyslexi, dyskalkyli eller sociala svårigheter. Dessa elever tycks ha full tillgång till stöd i form av föräldrasamtal med läraren, läkarbesök för diagnostisering, stavningsprogram i datorn och extra skrivtid på proven. De elever däremot som upplever skolan som understimulerande, sina klasskamrater som omogna och sina lärare som hjältar, vem tar hand om dem?

Jag ägnade som vanligt morgonens t-banefärd till universitetet med att lyssna på Eko-nyheterna. Och där, mitt bland alla nyheter om vapenexport till Saudiarabien och problematiken med att få tillbaka långtidsarbetslösa till arbetsmarknaden dök det upp ett inslag om Oscar, 12 år. Oscar är ett så kallat särskilt begåvat barn och hade under lågstadiet stora svårigheter att stanna kvar i klassrummet. Inte för att lektionsinnehållet var för svårt, utan för att han redan kunde allt.

Hör inslaget nedan.

Jag känner igen mej i Oscar. Alla timmar man har suttit av för att vänta in övriga elever. Jag har haft turen nog att inte tröttna på skolan, jag har alltid älskat att gå i skolan. Kanske betyder det att jag inte är lika särbegåvad som Oscar. Men för mej har skolan alltid varit två steg fram, ett steg bak. Ett baksteg som orsakades av övriga elever i klassen, inte jag själv. Särbegåvning beräknas förekomma hos 2-4% av befolkningen, ändå hade jag aldrig hört talas om det förrän idag.

Jag minns på lågstadiet. Vi skulle lära oss klockan. Jag kunde redan klockan, inklusive den digitala. Jag blev frustrerad varje gång läraren vred på den där leksaksklockan och någon annan skulle tala om hur mycket klockan var nudå. Det gick så väldigt, väldigt långsamt. Gång på gång riktades uppmärksamheten mot de barn som hade en längre inlärningsprocess. Jag undrar hur många timmar jag suttit av i tystnad och skakat på benen under bordet. Alla dessa timmar som jag kunde ägnat mej åt att gå vidare, lära mej något nytt. Varför kunde inte jag få göra något annat? Jag förväntades helt enkelt anpassa mej till resterande elever.

Jag minns på mellanstadiet. Jag var tolv år och skulle snart gå ut sexan. Jag skulle börja högstadiet och få betyg! Redan då bestämde jag mej för att jag ville gå ut högstadiet med MVG i alla ämnen. Problemet är att skolans målsättningar sträcker sig till att alla elever ska bli godkända och behöriga till gymnasiet. Det är alltså i första hand elever med svårigheter att uppnå detta som särskilda resurser kommer att läggas på. Tack och lov klarade jag mina MVG:n ändå. Men inte tack vare särskild hjälp från lärare att nå just mina mål. Varför frågade ingen mej vad jag ville uppnå med skolan? Jag förväntades helt enkelt anpassa mej till resterande elever.

Jag minns i nian, vi skulle ha samtal med studie- och yrkesvägledaren för att tala om gymnasievalet. Jag fick väl min kvart med SYO:n där jag sa ”hej, jag tänkte söka natur på Södra Latin så jag har alla vägar öppna efter gymnasiet”. Valet var baserat på efterforskningar som jag gjort på egen hand. SYO:n hade inte så mycket mer att säga än att

– Se till att du har flera val på din antagningslista ifall du inte kommer in.
– Men jag har ju högsta möjliga poäng, det är 15 poäng över gränsen de senaste åren? säger jag.
– Ja, men det är viktigt att du lägger till flera val på listan.

Jag kom in på mitt förstahandsval, men tack så mycket för det värdefulla tipset. Tack också för alla de besök som skolan arrangerade av olika hantverksgymnasium i Stockholm. Det kändes verkligen som någonting som angick mej. Varför kunde jag inte få ta kontakt med de gymnasier som var relevanta för mej? Nä, jag förväntades anpassa mej till resterande elever.

Tack och lov för gymnasiet. Tack och lov för att man placeras efter betyg. Inte förrän jag var sexton år kände jag att mina klasskamrater var en tillgång och en källa för kunskapsutbyte och en tvåvägskommunikation. Jag behövde inte längre ta rollen som lärare när hen inte räckte till. Äntligen fick jag klaga på att det var hög arbetsbelastning, att matten faktiskt var krånglig och be om hjälp med boken som vi läste på engelskan. Jag fick vara den som inte förstod. Jag fick vara elev!

Allt det här leder mej tillbaka till en tanke jag burit på länge. Och det handlar om elitklasser.

Det här med elitklasser i grundskolan är kontroversiellt. Det är inte accepterat att peka ut vissa barn som mer snabblärda. Däremot är det helt okej att sätta in extra stöd för vissa barn. Är inte det samma sak som att tala om för dem att de är … mindre snabblärda? Och såna signaler får man sända ut? Men att någon skulle vara ”bättre” än någon annan, nej usch, det går inte.

Jag hade så väldigt, väldigt gärna velat gå i en elitklass från tidig ålder. Att få bli placerad med likasinnade och lära sig med dem. Haft högre arbetstempo och längre skoldagar. Haft fler ambitiösa & lättlärda att identifiera mej med, att vara nörd tillsammans med.

Jag kan låta nedsättande, jag kan låta fördomsfull. Men så många fördomar och spydiga kommentarer som en plugghäst möter är svårt att förstå om man inte är en själv. Ibland har man ifrågasatt varför man ska vara så ambitiös, när det är störighet som verkar ge mest feedback från vuxenvärlden.

Jag ser tillbaka på grundskolan med glädje, för jag har haft många bra lärare och skrattat mycket på vägen. Men jag hoppas för framtidens särbegåvade barn att elitklasser kommer att införas. För ingen ska behöva elev bli begränsad till förmån för andra elever, utan att få någonting tillbaka.


© Josefin Kumlin, 2015 (om inte annat anges)