Elitklasser och särbegåvade barn

Tänk er en skola som anpassar sig till alla barns behov. Och då menar jag alla barns behov. Inte bara de ADHD-stämplade eleverna med dyslexi, dyskalkyli eller sociala svårigheter. Dessa elever tycks ha full tillgång till stöd i form av föräldrasamtal med läraren, läkarbesök för diagnostisering, stavningsprogram i datorn och extra skrivtid på proven. De elever däremot som upplever skolan som understimulerande, sina klasskamrater som omogna och sina lärare som hjältar, vem tar hand om dem?

Jag ägnade som vanligt morgonens t-banefärd till universitetet med att lyssna på Eko-nyheterna. Och där, mitt bland alla nyheter om vapenexport till Saudiarabien och problematiken med att få tillbaka långtidsarbetslösa till arbetsmarknaden dök det upp ett inslag om Oscar, 12 år. Oscar är ett så kallat särskilt begåvat barn och hade under lågstadiet stora svårigheter att stanna kvar i klassrummet. Inte för att lektionsinnehållet var för svårt, utan för att han redan kunde allt.

Hör inslaget nedan.

Jag känner igen mej i Oscar. Alla timmar man har suttit av för att vänta in övriga elever. Jag har haft turen nog att inte tröttna på skolan, jag har alltid älskat att gå i skolan. Kanske betyder det att jag inte är lika särbegåvad som Oscar. Men för mej har skolan alltid varit två steg fram, ett steg bak. Ett baksteg som orsakades av övriga elever i klassen, inte jag själv. Särbegåvning beräknas förekomma hos 2-4% av befolkningen, ändå hade jag aldrig hört talas om det förrän idag.

Jag minns på lågstadiet. Vi skulle lära oss klockan. Jag kunde redan klockan, inklusive den digitala. Jag blev frustrerad varje gång läraren vred på den där leksaksklockan och någon annan skulle tala om hur mycket klockan var nudå. Det gick så väldigt, väldigt långsamt. Gång på gång riktades uppmärksamheten mot de barn som hade en längre inlärningsprocess. Jag undrar hur många timmar jag suttit av i tystnad och skakat på benen under bordet. Alla dessa timmar som jag kunde ägnat mej åt att gå vidare, lära mej något nytt. Varför kunde inte jag få göra något annat? Jag förväntades helt enkelt anpassa mej till resterande elever.

Jag minns på mellanstadiet. Jag var tolv år och skulle snart gå ut sexan. Jag skulle börja högstadiet och få betyg! Redan då bestämde jag mej för att jag ville gå ut högstadiet med MVG i alla ämnen. Problemet är att skolans målsättningar sträcker sig till att alla elever ska bli godkända och behöriga till gymnasiet. Det är alltså i första hand elever med svårigheter att uppnå detta som särskilda resurser kommer att läggas på. Tack och lov klarade jag mina MVG:n ändå. Men inte tack vare särskild hjälp från lärare att nå just mina mål. Varför frågade ingen mej vad jag ville uppnå med skolan? Jag förväntades helt enkelt anpassa mej till resterande elever.

Jag minns i nian, vi skulle ha samtal med studie- och yrkesvägledaren för att tala om gymnasievalet. Jag fick väl min kvart med SYO:n där jag sa ”hej, jag tänkte söka natur på Södra Latin så jag har alla vägar öppna efter gymnasiet”. Valet var baserat på efterforskningar som jag gjort på egen hand. SYO:n hade inte så mycket mer att säga än att

– Se till att du har flera val på din antagningslista ifall du inte kommer in.
– Men jag har ju högsta möjliga poäng, det är 15 poäng över gränsen de senaste åren? säger jag.
– Ja, men det är viktigt att du lägger till flera val på listan.

Jag kom in på mitt förstahandsval, men tack så mycket för det värdefulla tipset. Tack också för alla de besök som skolan arrangerade av olika hantverksgymnasium i Stockholm. Det kändes verkligen som någonting som angick mej. Varför kunde jag inte få ta kontakt med de gymnasier som var relevanta för mej? Nä, jag förväntades anpassa mej till resterande elever.

Tack och lov för gymnasiet. Tack och lov för att man placeras efter betyg. Inte förrän jag var sexton år kände jag att mina klasskamrater var en tillgång och en källa för kunskapsutbyte och en tvåvägskommunikation. Jag behövde inte längre ta rollen som lärare när hen inte räckte till. Äntligen fick jag klaga på att det var hög arbetsbelastning, att matten faktiskt var krånglig och be om hjälp med boken som vi läste på engelskan. Jag fick vara den som inte förstod. Jag fick vara elev!

Allt det här leder mej tillbaka till en tanke jag burit på länge. Och det handlar om elitklasser.

Det här med elitklasser i grundskolan är kontroversiellt. Det är inte accepterat att peka ut vissa barn som mer snabblärda. Däremot är det helt okej att sätta in extra stöd för vissa barn. Är inte det samma sak som att tala om för dem att de är … mindre snabblärda? Och såna signaler får man sända ut? Men att någon skulle vara ”bättre” än någon annan, nej usch, det går inte.

Jag hade så väldigt, väldigt gärna velat gå i en elitklass från tidig ålder. Att få bli placerad med likasinnade och lära sig med dem. Haft högre arbetstempo och längre skoldagar. Haft fler ambitiösa & lättlärda att identifiera mej med, att vara nörd tillsammans med.

Jag kan låta nedsättande, jag kan låta fördomsfull. Men så många fördomar och spydiga kommentarer som en plugghäst möter är svårt att förstå om man inte är en själv. Ibland har man ifrågasatt varför man ska vara så ambitiös, när det är störighet som verkar ge mest feedback från vuxenvärlden.

Jag ser tillbaka på grundskolan med glädje, för jag har haft många bra lärare och skrattat mycket på vägen. Men jag hoppas för framtidens särbegåvade barn att elitklasser kommer att införas. För ingen ska behöva elev bli begränsad till förmån för andra elever, utan att få någonting tillbaka.


© Josefin Kumlin, 2015 (om inte annat anges)

Blir man sjuk av gymnastik?

Gymnastik framstår ibland som en hård, krävande sport där elaka tränare tvingar gymnaster att utföra saker de inte vill. Det talas om tidig elitsatsning och förstörda kroppar. Det tycker jag är oerhört synd.

Ja, gymnastik är en krävande sport.

Just därför kan vi bara använda oss av ledare som kan sin sak (vi har sällan föräldrar som leder tävlingsgrupper). Ledare som kan sin sak tvingar aldrig gymnaster till någonting. De motiverar, inspirerar och bygger upp de svåra gymnastiska rörelserna mycket pedagogiskt. För så duktiga är våra ledare.

Ledare som kan sin sak förstör inte sina gymnasters kroppar, utan skapar ett stort rörelsespektra och kroppskontroll. Gymnaster får också en genomgående grundstyrka som inte går att mäta med många andra sporter. Om och när gymnaster i framtiden väljer att lämna gymnastiken är det med mycket goda förutsättningar som de fortsätter med en annan idrott, och gymnastens medvetna kroppskontroll ger goda förutsättningar att lära sej de flesta andra sporter.

Och förresten, vilken sport är inte ansträngande? Det är väl hela grejen med motion, att det ska kräva något av oss?

Ja, gymnastiken ökar träningsmängden tidigt.

Men min erfarenhet är att barn både vill och kan träna gymnastik flera dagar i veckan. Det är ingen som tvingar någon gymnast att träna och tävla mycket. Det finns olika typer av trupper med olika träningsmängd för att möta alla önskemål. Om barnet inte vill träna gymnasik, nä, då söker de sig till en annan sport som passar dem bättre. Precis som det ska vara.

Hedda i programmet Kropp & Själ tränar trettio timmar i veckan. Som hennes mamma mycket riktigt säger så går det inte att tvinga ett barn att träna så mycket. Hedda gör det för att hon vill det.

Träningen består dessutom av många olika moment. Det är inte konstant löpning i två timmar. Det är gymnastikteknik, styrka, spänst, vighet, kondition, flexibilitet, lek. Det är övningar enskilt och i grupp. Det är musik och dans. Och framförallt kräver det mycket tid för koncentration och reflektion. Gymnastiken innefattar på många sätt många andra sporter, så som dans. Så att träna gymnastik flera gånger i veckan som ung är inte konstigare än att träna flera sporter parallellt, vilket förresten de flesta av mina gymnaster också gör.

Hopp_från_plintJosefin, runt 8 år, gör ett ljushopp från plinten.

Nej, gymnastik är inte farligt.

Som jag har uttryckt det i den ledarmanual jag skrivit: ”Att träna gymnastik är som att lägga ett ständigt pussel”. Vi bryter ner övningarna i små, små bitar. Först när gymnasten kan alla små, små bitar separat sätter vi ihop övningarna till de svåra volter som man kan se när man kommer som publik. Ingen gymnast gör någonting hon inte är redo för. Och därtill undviker vi många, många skador.

Marcus mamma och pappa i dokumentären ”Gymnasten som lärde sig gå” (edit 2017: dokumentären är utgången) berättar att de aldrig var oroliga för honom. De visste att gymnastikträningen var säker. Att ledarna kunde sin sak och passade runt gymnasterna på de övningar som de var osäkra på. Det känns skönt för mej som ledare att höra. Och jag kan inte annat än hålla med.

Våra kompetenta ledare vet dessutom mycket om skador och skadeförebyggande. Vi gör mycket styrka för att undvika belastningsskador. Vi upprepar vikten av att koncentrera sej och låter ofokuserade gymnaster avstå de svårare övningarna just den träningen. Om en gymnast mot förmodan skulle göra sej illa finns alltid en sjukvårdsväska redo. Gymnasten har i många fall dessutom en god mental och kroppslig förmåga att bli återställd.

Visst, det blir en del svaga ryggar som gör ont. Kanske en stel muskel eller en stukad fot. Men brutna nackar är det få av. För man måste se relativt antalet volter som faktiskt snurras av alla gymnaster runtom i Sverige. Gymnastiken är Sveriges femte största sport. Men jag har svårt att se att det skulle vara Sveriges femte mest skadedrabbade sport. Finns det någon statistik på detta?

DSC_0510

Tack gymnastiken, för den kroppskännedom som du har givit mej!

Nu kan jag kanske bara tala för min egen förening, men jag har svårt att föreställa mej att vi skulle skilja oss från andra föreningar runtom i Sverige.

Vad säger ni? Vad är den allmänna uppfattningen? Stämmer den med verkligheten? Lämna gärna en kommentar!


© Josefin Kumlin, 2014 (om inte annat anges)

Min erfarenhet av svensk barn- och ungdomsidrott

Svensk barn- och ungdomsidrott mår inte bra som den är idag. Barn & idrott tas ofta för seriöst. Tidig elitsatsning leder till utfrysning av många barn. Brist på ledare och lokaler gör att inte alla barn kan idrotta – fast de både vill och behöver!

Samtidigt är idrottande det bästa som kunde ha hänt mej.

Att börja träna gymnastik är utan tvekan det bästa jag har gjort i mitt liv. Som liten kunde jag aldrig stå still. Min mamma fick till slut nog och ställde mej i kö till SOL-flickornas Gymnastikförening i Hägersten, Stockholm. En förening jag är nu – 13 år senare – fortfarande är oerhört aktiv i! Inte nödvändigtvis som gymnast, utan på många andra sätt. För under dessa tretton år har jag lärt mej så mycket mer än att gå på händer och skruva volter. SOL-flickorna har givit mej stora möjligheter att utvecklas som idrottare – men också att växa som person.

–  Min förening accepterar mej för den jag är. Jag är uppskattad för den jag är. Jag får ha funderingar, tankar, frågor, förslag. Jag får utvärdera och själv bli utvärderad, på ett motiverande sätt. När jag är med min förening får & vill jag vara mej själv!

Min förening har lärt mej hur det är att ha en kompiskrets utanför skolan. Jag har fått umgås med tjejer som inte tillhör min årskull eller mitt bostadsområde. Jag har fått resa iväg på roliga läger och tävlingar och sova borta utan mamma som trygghet. Jag har fått vara del av ett sammanhang och fått brinna för en idrott tillsammans med många andra som jag aldrig skulle ha lärt känna annars!

Min förening tränar och tävlar i lag, vilket har gjort mej mer ödmjuk och mer engagerad i andras prestationer. Jag har lärt mej att gå vidare från min egen motgång och glädjas åt andras framgång. Jag har lärt mej att låta andra ta plats – men också att jag själv har rätt att ta plats. Jag har lärt mej att berömma och uppmuntra andra – men också fått ta emot så mycket beröm och uppmuntran att hemmet och skolan har svårt att mäta sej!

Min förening ger mej vuxna förebilder som i stor mån har påverkat mej. Påverkat mej att vilja komma till träningen och göra mitt bästa. Vuxna som har givit mej en sund syn på träning, sömn och kost. Vuxna som har berömt mej när jag har gjort något bra – och vågat säga ifrån när jag gjort något mindre bra. Vuxna som har frågat hur jag mår och tagit tag i mej när jag har varit ledsen. Vuxna som bryr sej. Vuxna som jag själv vill efterlikna!

Min förening har sett till mej som individ och placerat mej i grupper där jag har mått bra. Jag har fått känna att jag är duktig på någonting. Jag kan inte minnas att jag tvingats göra något mot min vilja och har själv fått vara med och bestämma hur mycket och med vilka jag vill träna.

Min förening har givit mej möjlighet att prova på och så småningom utveckla det bästa jag vet: att vara ledare! Redan som tolvåring välkomnades jag som ledare och fick börja ta eget ansvar för de aktiva, utan att det blev en börda. Inom föreningen och förbundet har jag fått lära mej massor om gymnastik, men även om allmännyttiga saker som ledarskapsteori, barns utveckling, idrottsteori och annat som jag kunnat tillämpa på mitt liv utanför hallen!

Min förening ger mej möjlighet att utveckla de aktiva och se de växa sej större – både idrottsligt och personligt. Jag får möjlighet att dela med mej av min kunskap, inspirera andra och ge dem kunskaper de inte kan hitta någon annanstans i livet – varje dag! Föreningen har också givit mej förtroendet att få utbilda andra ledare och guida dem i deras ledarskap och därtill utveckla min egen pedagogiska förmåga!

Min förening ger mej möjlighet att påverka styrelsesammansättning och föreningens övergripande arbete, vi är en demokrati. Den ger mej möjlighet att engagera mej i att leda min sektion framåt: att verkställa mina idéer och leva ut min kreativitet. Min föreningen tillvaratar mina intressen. Föreningen har förtroende för mej, och därför har jag förtroende för den!

Min förening ger mej kunskaper och en merit på CV:t som inte kan mäta sej med andra erfarenheter. Behövde jag genomgå rekryteringsprocess för att börja? Nej, alla är välkomna oavsett bakgrund! Dessutom har jag tidigt i livet fått värdefulla kontakter som kommer att gynna mej i framtiden.

Min förening har givit mej vänner för livet och – som det ser ut nu – ett livslångt intresse för idrottande! Men den har också gjort mej till en ansvarstagande och engagerad individ och samhällsmedborgare.

Allt detta hade jag inte varit om ifall inte min mamma bestämt sej en dag för tretton år sedan att placera mej i gymnastiken. Allt detta, som kan härledas helt och hållet till vem jag är idag. Vem skulle jag vara utan gymnastiken?! Den kärlek för idrott och människor som gymnastiken har skänkt mej har helt och hållet format mitt liv.

Det är ingen hemlighet att människor mår bra av att vara en del i en förening. Att tänka sej att inte alla barn- och ungdomar får möjlighet till allt det jag listat ovan gör mej väldigt ledsen. Föreningsidrotten måste få en högre prioritet än vad den har idag! Både för individens och samhällets skull.

DSC_0115

Dela och kommentera gärna!


© Josefin Kumlin, 2014 (om inte annat anges)