Årets Ledare 2017 i SOL-flickornas GF

”Engagemang, struktur, utveckling och glädje!

Vare sig det handlar om att ha grundträning med gymnasterna en vardagskväll eller att öka kompetensen bland både nya och mer erfarna tränare så lägger denna tränare ned ett engagemang långt utöver det vanliga. Hon har en förmåga att se varje individ och att locka fram rörelseglädjen hos sina gymnaster. Som tränarkollega blir man sedd och delaktig och kan inspireras av välplanerade träningsupplägg.

Hon ser inte bara till sina egna grupper utan jobbar hela tiden med ett helhetstänk som gynnar hela föreningen. Hon arbetar aktivt för att driva SOL-flickorna framåt: hon kan bygga en fungerande föreningsstruktur, skapa träningsupplägg, hålla utbildningar inom både förening och förbund samt dra igång helt nya föreningstävlingar som är öppna för andra. Som rekordung sektionsordförande har hon utvecklat truppsektionen på ett föredömligt sätt.

Styrelsen har med stolthet utsett Josefin Kumlin, Truppsektionen, till Årets tränare & ledare 2017″


© Josefin Kumlin, 2017 (om inte annat anges)

Ledarskap är också ett hantverk

Jag är ofta ute på bloggar, pinterest och instagram. Jag ser hur författarna lägger upp vackra bilder på inredningsstilleben, genomtänkta outfits och egna kreationer i form av tavlor och kläder. Sedan är ju själva fotografierna i sig också ett hantverk. Och jag tänker för mig själv att ”det hade varit roligt att vara riktigt bra på något och kunna visa upp det”. Och i nästa sekund inser jag att – det är jag ju! Nämligen hantverket att skapa önskade tanke- och rörelsemönster hos små individer – att lära ut tävlingsgymnastik.

Det är ett hantverk att forma gymnaster. Gymnastik är som bekant en tekniksport, där alla vinklar, positioner och hastigheter är av betydelse för hur duktig man kan bli. Det kräver många år som aktiv tränare innan man blir en duktig felsökare – och än svårare, att kunna kommunicera på ett sätt som faktiskt korrigerar felet. Att teknikerna dessutom skiftar, bland annat i takt med modernare redskap, gör ju inte saken lättare.

Det är ett hantverk att få lågstadiebarn att ta in en instruktion, och framförallt att utföra en korrigering trots att det kan dröja många minuter mellan instruktion och nästa försök. Att få dem spänna och sträcka kroppsdelar som de inte ens kunde namnet på när terminen startade. Det gäller att som tränare ha stenkoll på vilka ord som är tillgängliga för barnen, och vilka liknelser som ger bäst resultat. Att säga ”rulla stock” slutade jag med för länge sedan. Att ”rulla båten” däremot, det är grejer det.

Som tränare lever du dessutom i en ständig balansgång mellan beröm och korrigering. Och faller man ur den där balansen, då blir man genast dömd av omgivningen. Hur mycket beröm måste man ge för att kompensera för en korrigering? Väldigt mycket beröm säger vissa. Inte så mycket beröm säger jag, om man är duktig på att kommunicera. Barn vill faktiskt lära sig, så länge de för göra det under sina förutsättningar.

Det är ett hantverk att få lågstadiebarn att stå i led, att vänta på sin tur. Att våga göra fel om och om igen tills dess att det blir rätt. Att inte fuska när vi leker, men också att inte lägga för stor vikt vid andras fusk. Att med utgångspunkt i sig själva kunna leva sig in i hur andra känner. Och som tränare måste du konstant ha ögon i nacken för att upptäcka dispyter och rädslor. Det är inga ögon man föds med, de måste man arbeta fram.

Jag har suttit många timmar i möten och diskuterat hur vi i föreningen ska arbeta fram gemensamma rutiner och övningsbanker för samtliga tränare – en mycket god tanke som går helt i linje med att alla aktiva ska få samma typ av träning. Även här är det emellertid ett hantverk att skapa material som når fram till – och accepteras av – alla tränare och ledamöter. Man måste vara bra på att formulera sig och vara konsekvent, annars blir det bara pannkaka av allt ihop.

För att inte tala om hantverket att hantera föräldrar. Jag menar, man blir väl inte ledare för att man älskar föräldramöten. Men det är ett mycket känsligt ämne som jag kanske återkommer till någon annan gång.

Som ledare förväntas du med andra ord kunna lära ut allt ifrån gymnastikspecifik teknik, till respekt för kompisar, sunda relationer till tävling & kost, en livslång glädje att idrotta och goda värderingar i livet som stort. Du förväntas bygga ett homogent lag, samtidigt som du har tjugofem olika förutsättningar att utgå ifrån. Förväntningar från både föreningen, föräldrar, dina gymnaster, andra ledare och kanske framförallt dig själv.

Att kunna leva upp till alla dessa förväntningar samtidigt kräver mycket övning, tid och engagemang för att erövra. Många timmar i gympahallen, åskilliga fördjupningsutbildningar och reflektioner på egen hand. För min del har jag också många kloka tränarkollegor, och vi pratar ofta om vad som händer i gympahallen och hur vi tänker och känner kring det.

Jag brukar se på mina gymnaster som lerklumpar. Jag som ledare har möjlighet att forma den här klumpen i den riktning jag önskar. Det är min skicklighet inom gymnastikteknik och kommunikation som avgör slutresultatet av lerklumpen. Om jag är en dålig hantverkare, ja, då stelnar den här klumpen in i en mindre skicklig gymnast. Men om jag är en bra hantverkare, då kan vilket barn som helst bli nästa VM-medaljör. Den tanken inspirerar i vilket fall mig!

Ledarskapet som hantverk är emellertid svårt att omsätta i bilder och videos, och är man inte insatt i gymnastiken ser ju allt ungefär likadant ut. De bilder man kan tänka sig är dessutom känsliga att publicera online eftersom den omfattar människor, och, i majoriteten av fallen, minderåriga sådana. Om ni har förslag eller idéer på hur man kan konkretisera ledarskapet i bild tar jag emot dem med öppna armar. Det är ju nånstans det jag vill fokusera på i mitt bloggande.

Ledarskap är också ett hantverk, och ett mycket känsligt sådant.
Eller är ni av annan uppfattning?


© Josefin Kumlin, 2016 (om inte annat anges)

Elitklasser och särbegåvade barn

Tänk er en skola som anpassar sig till alla barns behov. Och då menar jag alla barns behov. Inte bara de ADHD-stämplade eleverna med dyslexi, dyskalkyli eller sociala svårigheter. Dessa elever tycks ha full tillgång till stöd i form av föräldrasamtal med läraren, läkarbesök för diagnostisering, stavningsprogram i datorn och extra skrivtid på proven. De elever däremot som upplever skolan som understimulerande, sina klasskamrater som omogna och sina lärare som hjältar, vem tar hand om dem?

Jag ägnade som vanligt morgonens t-banefärd till universitetet med att lyssna på Eko-nyheterna. Och där, mitt bland alla nyheter om vapenexport till Saudiarabien och problematiken med att få tillbaka långtidsarbetslösa till arbetsmarknaden dök det upp ett inslag om Oscar, 12 år. Oscar är ett så kallat särskilt begåvat barn och hade under lågstadiet stora svårigheter att stanna kvar i klassrummet. Inte för att lektionsinnehållet var för svårt, utan för att han redan kunde allt.

Hör inslaget nedan.

Jag känner igen mej i Oscar. Alla timmar man har suttit av för att vänta in övriga elever. Jag har haft turen nog att inte tröttna på skolan, jag har alltid älskat att gå i skolan. Kanske betyder det att jag inte är lika särbegåvad som Oscar. Men för mej har skolan alltid varit två steg fram, ett steg bak. Ett baksteg som orsakades av övriga elever i klassen, inte jag själv. Särbegåvning beräknas förekomma hos 2-4% av befolkningen, ändå hade jag aldrig hört talas om det förrän idag.

Jag minns på lågstadiet. Vi skulle lära oss klockan. Jag kunde redan klockan, inklusive den digitala. Jag blev frustrerad varje gång läraren vred på den där leksaksklockan och någon annan skulle tala om hur mycket klockan var nudå. Det gick så väldigt, väldigt långsamt. Gång på gång riktades uppmärksamheten mot de barn som hade en längre inlärningsprocess. Jag undrar hur många timmar jag suttit av i tystnad och skakat på benen under bordet. Alla dessa timmar som jag kunde ägnat mej åt att gå vidare, lära mej något nytt. Varför kunde inte jag få göra något annat? Jag förväntades helt enkelt anpassa mej till resterande elever.

Jag minns på mellanstadiet. Jag var tolv år och skulle snart gå ut sexan. Jag skulle börja högstadiet och få betyg! Redan då bestämde jag mej för att jag ville gå ut högstadiet med MVG i alla ämnen. Problemet är att skolans målsättningar sträcker sig till att alla elever ska bli godkända och behöriga till gymnasiet. Det är alltså i första hand elever med svårigheter att uppnå detta som särskilda resurser kommer att läggas på. Tack och lov klarade jag mina MVG:n ändå. Men inte tack vare särskild hjälp från lärare att nå just mina mål. Varför frågade ingen mej vad jag ville uppnå med skolan? Jag förväntades helt enkelt anpassa mej till resterande elever.

Jag minns i nian, vi skulle ha samtal med studie- och yrkesvägledaren för att tala om gymnasievalet. Jag fick väl min kvart med SYO:n där jag sa ”hej, jag tänkte söka natur på Södra Latin så jag har alla vägar öppna efter gymnasiet”. Valet var baserat på efterforskningar som jag gjort på egen hand. SYO:n hade inte så mycket mer att säga än att

– Se till att du har flera val på din antagningslista ifall du inte kommer in.
– Men jag har ju högsta möjliga poäng, det är 15 poäng över gränsen de senaste åren? säger jag.
– Ja, men det är viktigt att du lägger till flera val på listan.

Jag kom in på mitt förstahandsval, men tack så mycket för det värdefulla tipset. Tack också för alla de besök som skolan arrangerade av olika hantverksgymnasium i Stockholm. Det kändes verkligen som någonting som angick mej. Varför kunde jag inte få ta kontakt med de gymnasier som var relevanta för mej? Nä, jag förväntades anpassa mej till resterande elever.

Tack och lov för gymnasiet. Tack och lov för att man placeras efter betyg. Inte förrän jag var sexton år kände jag att mina klasskamrater var en tillgång och en källa för kunskapsutbyte och en tvåvägskommunikation. Jag behövde inte längre ta rollen som lärare när hen inte räckte till. Äntligen fick jag klaga på att det var hög arbetsbelastning, att matten faktiskt var krånglig och be om hjälp med boken som vi läste på engelskan. Jag fick vara den som inte förstod. Jag fick vara elev!

Allt det här leder mej tillbaka till en tanke jag burit på länge. Och det handlar om elitklasser.

Det här med elitklasser i grundskolan är kontroversiellt. Det är inte accepterat att peka ut vissa barn som mer snabblärda. Däremot är det helt okej att sätta in extra stöd för vissa barn. Är inte det samma sak som att tala om för dem att de är … mindre snabblärda? Och såna signaler får man sända ut? Men att någon skulle vara ”bättre” än någon annan, nej usch, det går inte.

Jag hade så väldigt, väldigt gärna velat gå i en elitklass från tidig ålder. Att få bli placerad med likasinnade och lära sig med dem. Haft högre arbetstempo och längre skoldagar. Haft fler ambitiösa & lättlärda att identifiera mej med, att vara nörd tillsammans med.

Jag kan låta nedsättande, jag kan låta fördomsfull. Men så många fördomar och spydiga kommentarer som en plugghäst möter är svårt att förstå om man inte är en själv. Ibland har man ifrågasatt varför man ska vara så ambitiös, när det är störighet som verkar ge mest feedback från vuxenvärlden.

Jag ser tillbaka på grundskolan med glädje, för jag har haft många bra lärare och skrattat mycket på vägen. Men jag hoppas för framtidens särbegåvade barn att elitklasser kommer att införas. För ingen ska behöva elev bli begränsad till förmån för andra elever, utan att få någonting tillbaka.


© Josefin Kumlin, 2015 (om inte annat anges)